Trots att det inte är den populäraste motorcykelsporten är det ändå något med trial som fascinerar mig, och därför tänkte jag ta en närmare titt på den här poängbaserade tävlingsformen. Det blir ett djupdyk i sportens ursprung, och vad som krävs för att kunna delta.

Två huvudtyper av trial

Den ena formen av trial innehåller ett tidsmoment, men det handlar inte bara om att ta sig först över mållinjen som i ett klassiskt race. Tävlingen körs i cross country-terräng, och delas upp i sektioner som ska avklaras på en viss tid. Vid varje station tidstämplas åkaren, och vid försening plockas det av poäng. Vinnaren är förstås den som klarar banan med flest poäng. Den andra typen av trial är observationsbaserad då åkaren inte får sätta fötterna i marken. Banan är lagd i öppen terräng, oftast i uppförsbacke, och delas upp i sektioner som observeras noggrant. Varje beröring av marken med kroppen, en så kallad fotning, kostar poäng för åkaren. Trial är med andra ord en Motorcykelsport som kräver stort fokus och perfekt balans.

En sport för alla

Trots att trial kan låta som en mycket svår och riskfylld är det faktiskt inte fallet. Sporten går att utföra på många nivåer, och banorna kan varieras för att passa en mängd olika klasser. Man kör banan på egen hand, och riskerar alltså inte att skadas av andra förare. Att köra trial ger också en bra fysisk träning, och man gör bättre kontroll över sitt eget körande. Precis som i alla motorcykelsporter krävs viss utrustning, men man kan komma undan rätt billigt genom att söka upp begagnade cyklar och skyddsutrustning. En trialmotorcykel är betydligt smalare och smidigare än till exempel än en speedrace-motorcykel, detta för att den ska kunna framföras i terrängen med maximalt grepp och balans. Även om sporten inte är så stor i Sverige finns det trots allt 500 förare som är tävlingslicensierade, och desto fler hobbyutövare.